& vi hör stadens dansgolvshjärta

Det är vår nu. Thank u very much.

Har mest hängt på landet, hälsat på lilla farmor, jobbat och idag har jag även använt ett par villor som J gav mig för två år sedan men som jag varit lite tveksam till, men nu sörrni, nu sportar jag mina Ray Ban Clubmasters satan. Har känt mig rysligt cool hela dagen.


Ja det var väl det.

Jag är en sån där som älskar skägg. Det har jag alltid gjort, antagligen för att de män jag älskat allra mest genom livet alla har haft skägg; min fina farfar, min bästa pappa & nu min största kärlek Jimmy.

Det kanske är sammanträffanden, men kanske inte. Kanske är det så att man begåvas med ett bra skägg om man har ett extra stort hjärta? Så måste det ju vara

När Joy Division kommer tillbaka om och om igen, det går inte att säga nej. Typ

Min mamma och jag brukar försöka gå på museum tillsammans. Museum, lunch och shopping. Ungefär i den ordningen. Allt kryddat med skvaller och massa skratt.

Många säger att ju fler dagar av mitt liv jag lever så blir jag mer och mer lik min mamma. Till utseendet men jag hoppas att det även är till sättet och sinnet. För hon är den bästa man kan ha, min mamma. Hon är så cool hela tiden, kommer alltid med goda råd och står alltid för vad hon gör och tänker. Fler borde vara sådana. Ärliga mot sig själva och sin omgivning.

Jag älskar henne villkorslöst och jag kan ärligt säga att hon är mer min finaste vän än något annat. Ett stöd och en allierad i vad som än händer. Hon är värd sin vikt i guld och mycket mer än så. Jag hoppas att hon förstår vilken fantastisk förebild hon är. Min mamma.

När man ser ut som man känner sig. Typ.

Jag hade verkligen lovat mig själv att jag inte skulle outa det här med vikten och att gå ner i vikt. Jag hatar sådana människor, som låter livet kretsa kring medgången ungefär. Jag vill inte vara eller bli sådan & därför hade jag tänkt lämna det utanför bloggen osv.

Men eftersom det just nu är en rätt stor del av mitt liv är det svårt. Och speciellt när det kommer bakslag eller känns tungt. Som nu ungefär.

Igår bjöd mina föräldrar oss på min årliga födelsedagsmiddag. Vi var på Grodan och det var hur bra som helst på alla sätt och vis. Sjukt bra mat och jag tänkte att idag ska jag verkligen unna mig. Jag tog till och med ett glas vin, jag som inte druckit något alls på flera månader. Idag kan man säga att det slog tillbaka, i form av en uppgång. Fan. Paniken i det, jag trodde inte att jag skulle känna så, men tydligen är det så. Vill grina men jag ska låta bli.

Efter flera dagars firande i förskott tar vi nu en paus. På't igen på riktiga födelsedagen på torsdag och fira med mamma och pappa lite efter jobbet.

Har gått ner det jag gick upp över jul. Är så himla nöjd med mig själv. 3 kg till sedan är jag på målvikt nummer 2. Bara en sådan sak;)

Nu är det november, sjukt att tiden bara går.

Hittade några gamla dagböcker som jag fick med mig från mamma & pappa för ett tag sedan, från när jag var 17 & 18 år. Sida upp & sida ner om Pete Doherty, det fortsatte nog lite längre än så för han var verkligen det mest fantastiska jag någonsin skådat. Varför vet jag inte riktigt, men ändå. Det spelade ingen roll att det fanns riktig kärlek, för sådana hade man ju - men Pete var ändå snäppet över allt annat. Jag åkte land och rike runt för att se honom men han ställde alltid in & jag grät varje gång. Som ett litet barn grinade jag. Det är intressant det där med starcrushes, hur man kan bli så himla uppslukad av någon, speciellt sjukt är det att jag blev det av just honom. För han är ju en jävla knarkare egentligen, som inte alls är speciellt fräsch. Men det sket jag i, det kanske jag gör fortfarande för jag älskar fortfarande hans musik och hans kläder och hans tatueringar. Inte så mycket hans smutsiga hår längre, men ja det är väl sånt man hade överseende med då...