& vi hör stadens dansgolvshjärta

Jag "pluggar" och funderar över vilket nagellack jag ska måla ikväll. Mest det sistnämnda - mindre komplicerat och det finns inga felsvar för hela min samling är felfri. Typ. En fyra dagars ledighet är över - nu väntar fyra dagars jobb. Inte så farligt faktiskt, det är ju fortfarande snöfritt och så. Det hjälper faktiskt mot det mesta  - att det är november och inte en snöflinga har singlat ner. Man kan ju hoppa högt för mindre kan man tänka.

På fredag ska vi ses några från jobbet och bara hänga,  ska bli så himla mysigt. På lördag ska vi till Ekerö på kvällen och fira en lillasyster som fyller 17 år. På söndag åker J till Lund för sista gången och jag är ensam hemma. Har fyllt dagarna nu redan i förväg med att hämta pappa, hälsa på farmor och hjälpa henne handla, gå på bio, gå på AAmöte med min modigaste vän Camilla som varit nykter i 4 år och lite till och jag är så himla stolt över att jag känner henne för hon är en sann förebild för de flesta, och så ska jag träffa min mamma och så ska jag hämta J vid bussen när han kommer hem. För då har jag längtat mer än någonsin (för så tycker jag varje gång).

Annars så händer det inte så mycket. Det står rätt stilla. känns det som i alla fall. lite uppgivet sådär.

saker man vill:
tatuera sig mer
köpa skor
hänga undan alla höst/vinterkläder & låtsas att det är vår igen

Lyssnar på Jonathan Johansson & det är så fint att man bara vill gråta. När jag & Jimman var på Tomas Andersson Wij på Berns för något år sedan så stor han bredvid mig hela konserten, Jonathan alltså. Jaja, som om det var värsta grejen... men ändå.

Har pluggat & skickat in senaste uppgiften. Nu ska jag duscha och måla naglarna. Det har jag sett fram emot hela dagen, i alla fall den där duschen. I helgen ska jag agera chaufför för ungefär de flesta jag känner, mamma, pappa & Jimmy. & de är ju min familj - kan ju inte direkt neka dem skjutsa till party, båten och jobbet, eller? Nej det kan jag ju inte, så det är ju bara att sätta sig i hallonet och gilla läget. & det gör man ju.

På lördag fyller min favoritsvåger Henric 30 år, det firar vi på söndag. Åh det blir bra & på kvällen ska Jimmans mamma komma över på middag. Eftersom hon bor på Gotland så är det ju inte direkt så att hon är här ofta på en liten middag direkt ;)

För att jag älskar er. Villkorslöst. ♥
Det låter så jävla löjligt och melodramatiskt, jag vet. Men det är på riktigt. Att utan er är jag ingenting.

♥

♥

♥

♥

Nu är det november, sjukt att tiden bara går.

Hittade några gamla dagböcker som jag fick med mig från mamma & pappa för ett tag sedan, från när jag var 17 & 18 år. Sida upp & sida ner om Pete Doherty, det fortsatte nog lite längre än så för han var verkligen det mest fantastiska jag någonsin skådat. Varför vet jag inte riktigt, men ändå. Det spelade ingen roll att det fanns riktig kärlek, för sådana hade man ju - men Pete var ändå snäppet över allt annat. Jag åkte land och rike runt för att se honom men han ställde alltid in & jag grät varje gång. Som ett litet barn grinade jag. Det är intressant det där med starcrushes, hur man kan bli så himla uppslukad av någon, speciellt sjukt är det att jag blev det av just honom. För han är ju en jävla knarkare egentligen, som inte alls är speciellt fräsch. Men det sket jag i, det kanske jag gör fortfarande för jag älskar fortfarande hans musik och hans kläder och hans tatueringar. Inte så mycket hans smutsiga hår längre, men ja det är väl sånt man hade överseende med då...