det här med sjukdom & bortfall
Det finns vissa saker jag har en viss motvilja till att skriva om egentligen. Sådant som tagit lång tid att sortera, analysera och till viss mån acceptera. Det finns två personer som alltid befunnit sig här, sådana det absolut inte får hänga något. Farmor & Farfar. Mina fina fina fina som man när man är liten kommer att finnas där jämt. Barnsligt naivt kanske, men ändå något som förföljer mig, de & mina föräldrar kommer att finnas för alltid.
Ganska tidigt kom det såklart ett bortfall, min fina farfar som jag het utan att blinka kan säga var min första bästa vän & min än i dag allra största idol, jag tänker inte ens skämmas över att jag placerat honom på en sjukt hög piedestal. I ett barns ögon vara han världens starkaste, största och smartaste människan någonsin. Såhär med facit i hand var han ju allt det där, men också helt tvärtom. Under hela min uppväxt var han sjuk, åt mediciner som slog ut allt vad resterande hälsa var, vår sista sommar i Dalarna tillsammans var vi på vårdcentralen varannan dag, för att det var så jävligt. Jag höll tyst om det till mina föräldrar under kvällssamtalen hem, för jag visste att om de fick veta hur det var så skulle de hämta mig och jag visste ju att farfar behövde mig. Jag hade ju min lyckopeng i en liten påse runt halsen som jag visste skulle hjälpa. & det gjorde den ju också, det blev bättre, i alla fall tyckte jag det.
Helt plötsligt var han borta. Jag vaknade en morgon av att telefonen ringde ute på landet. Vaknade & liksom fick en klump i magen, det var något som var fel men jag ville inte ta itu med det, så jag somnade om. Vaknade en stund senare, pappa gråter, mamma gråter. Pappa har båtnycklarna i handen och säger "farfar är död". Inget mer vad jag kan minnas men säkert något mer. Sedan är allt annat i en dimma. Farmor kommer till ön. gråter. jag gråter inte så mycket, känner mest att det är obehagligt att se henne gråta. Vill att hon ska baka istället.
Nästa minne är begravningen. Sedan tomt. Första sommaren i Dalarna. Blankt. Fram till för något år sedan. Ett självmord i närheten av min mans familj, min mamma tröstar honom med "att vår familj gått igenom samma. Lindas farfar tog livet av sig". Fick höra det av J som tog det som självklart att jag visste, jag visste inte och reagerade med ilska,varför hade ingen sagt det till mig? Fanfanfanfanfan.
Tog upp det första veckor senare. & jag startade ett krig. Inom mig, mot honom & mot alla de där känslorna jag aldrig känt. Ett barn förtränger så lätt, allt det som ligger i en dimma kring min idols död inkluderar att man berättade för mig att han tagit livet av sig, att jag vetat hela tiden men bestämt mig för att glömma. Det gör jag fortfarande ibland, när det är för mkt att bearbeta - jag väljer att glömma det för att slippa ta itu.
Jag tänker mycket på det här nu när det verkar som att min farmor fått någon mindre blödning i huvudet och i och med det glömmer vad vi sa för 5 minuter sedan. Glömmer tider, platser, namn och bestämmelser. Ringer ibland för att kolla vilken dag det är fast vi pratade för en timme sedan om att det är torsdag eller onsdag eller vad det nu kan vara för en dag. Min älskade farmor glider ifrån mig också, sakta sakta men helt säkert är det ju inte ännu. Vill förbereda mig på det värsta, för att slippa chock. Då kanske jag har sörjt så att jag kan vara stark.
kärlek.
Ganska tidigt kom det såklart ett bortfall, min fina farfar som jag het utan att blinka kan säga var min första bästa vän & min än i dag allra största idol, jag tänker inte ens skämmas över att jag placerat honom på en sjukt hög piedestal. I ett barns ögon vara han världens starkaste, största och smartaste människan någonsin. Såhär med facit i hand var han ju allt det där, men också helt tvärtom. Under hela min uppväxt var han sjuk, åt mediciner som slog ut allt vad resterande hälsa var, vår sista sommar i Dalarna tillsammans var vi på vårdcentralen varannan dag, för att det var så jävligt. Jag höll tyst om det till mina föräldrar under kvällssamtalen hem, för jag visste att om de fick veta hur det var så skulle de hämta mig och jag visste ju att farfar behövde mig. Jag hade ju min lyckopeng i en liten påse runt halsen som jag visste skulle hjälpa. & det gjorde den ju också, det blev bättre, i alla fall tyckte jag det.
Helt plötsligt var han borta. Jag vaknade en morgon av att telefonen ringde ute på landet. Vaknade & liksom fick en klump i magen, det var något som var fel men jag ville inte ta itu med det, så jag somnade om. Vaknade en stund senare, pappa gråter, mamma gråter. Pappa har båtnycklarna i handen och säger "farfar är död". Inget mer vad jag kan minnas men säkert något mer. Sedan är allt annat i en dimma. Farmor kommer till ön. gråter. jag gråter inte så mycket, känner mest att det är obehagligt att se henne gråta. Vill att hon ska baka istället.
Nästa minne är begravningen. Sedan tomt. Första sommaren i Dalarna. Blankt. Fram till för något år sedan. Ett självmord i närheten av min mans familj, min mamma tröstar honom med "att vår familj gått igenom samma. Lindas farfar tog livet av sig". Fick höra det av J som tog det som självklart att jag visste, jag visste inte och reagerade med ilska,varför hade ingen sagt det till mig? Fanfanfanfanfan.
Tog upp det första veckor senare. & jag startade ett krig. Inom mig, mot honom & mot alla de där känslorna jag aldrig känt. Ett barn förtränger så lätt, allt det som ligger i en dimma kring min idols död inkluderar att man berättade för mig att han tagit livet av sig, att jag vetat hela tiden men bestämt mig för att glömma. Det gör jag fortfarande ibland, när det är för mkt att bearbeta - jag väljer att glömma det för att slippa ta itu.
Jag tänker mycket på det här nu när det verkar som att min farmor fått någon mindre blödning i huvudet och i och med det glömmer vad vi sa för 5 minuter sedan. Glömmer tider, platser, namn och bestämmelser. Ringer ibland för att kolla vilken dag det är fast vi pratade för en timme sedan om att det är torsdag eller onsdag eller vad det nu kan vara för en dag. Min älskade farmor glider ifrån mig också, sakta sakta men helt säkert är det ju inte ännu. Vill förbereda mig på det värsta, för att slippa chock. Då kanske jag har sörjt så att jag kan vara stark.
kärlek.
Kommentarer
Trackback
